drakenorebro

Igår var vi på fest och det var verkligen superkul. Vi kände inte många och lite flytkbeteende kände jag allt när det var bordsplacering men det visade sig vara genomtänkt och blev trevligt. Drack en rom och cola som var så stark att varenda bakterie i kroppen dog en smärtsam död medan kroppens ägare blev en aning vimsig i knoppen och hämningslös. Fyllde på med en tequila sunrise och därefter blev det salsa. Idag har mina höfter sagt upp sig och på eget initiativ överdoserat värktabletter. Fy f-n vad jag INTE är gjord för sådan dans men shit vad kul det var!

Kom hem i lagom tid för att kasta brödsmulor till änderna och sedan var det bara att stupa i säng. Sov som ett spädbarn bokstavligt talat för fyra timmar senare var jag vaken och så hungrig! Dagen idag har alltså lunkat på utan några hetsiga kroppsrörelser och för att vara på den säkra sidan har jag ansökt om färdtjänst för att kunna ta mig till jobbet imorgon....

Gör ett uppehåll här i bloggen nu för jag ska bege mig på en liten resa och har ni tur så kommer det som vanligt att hända sjuka saker som jag kan berätta om längre fram.

Idag är det sommar och därför gick jag till jobbet i klänning. Tunn klänning med en sabla tendens att vara elektrisk. Så fort jag rest mig från kontorsstolen har klänningsfanskapet klistrat fast sig runt benen så i ren panik sprayade jag hårspray rätt upp under kjolen i någon sorts tro att det skulle hjälpa. IQ dörrpost har fått ett ansikte!

På väg hem från jobbet blåste det lite och det var ju skönt i ungefär 10 sekunder.... sen hade min halvlånga klänning förvandlats till en mycket kort kjol passande en tonåring vilket jag inte längre är. Panikkänslor och en mycket snabb manöver för att skona mina stackars medmänniskor att drabbas av hornhinneavlossning vilket min volangröv dessvärre hade kunnat orsaka. Nästa gång den klänningen används blir det dubbelhäftande tejp längs fållen. Ingen mer troschock från mig inte. Och här kommer min kära make vilja göra en korrigering till mameluckchock men det törs han inte för då blir det inget Ducatiköp för hans del.

Igår gick maken och jag över stan när vi blev vittnen till följande:

På håll såg vi ett par med tre barn där mamman högt och tydligt predikade för ena arvingen att de minsann inte blev någon mer glass. Hon mässade vidare att "tre glassar på en dag får räcka och vi har redan delat på ett Big pack så nu räcker det, förstår du?" Denna barbamamma hade kort orangefärgat hår och var troligen till bredden fylld av fluffig mjukglass. Hennes röst var gnälligt gäll och det stackars barnet såg ut att önska sig ett omedelbart verkställt LVU. Då kliver pappan i familjen fram och här kissade jag i byxan av återhållsamt skratt....

Pappan i denna lilla familj var mer kvinnlig än mamman kan man säga. På sig hade "karln" ett par babyrosa plyschbyxor med strasstenar på ena benet formaterade till J Bieber. Byxorna var så tighta att det inte gick att undgå att han i brallan hade en snorre och att det syntes så väl kan ju bero på den  knalligt rosafärgade midjekorta polotröjan! Ojoj, vilken syn! Jag tycker att människor ska få klä sig som de vill och se ut hur de vill men det finns gränser. Maken och jag skyndade oss förbi familjen Annorlunda och på lämpligt avstånd brast det. Vi kunde inte annat än att bryta ihop av skratt men jag inser att det inte går att återberätta denna märkliga syn.

Kom på senare att det var samma familj vi såg tidigare i sommar stå på ungefär samma ställe och då dela ut glasspinnar till familjens medlemmar ur ett stort paket. De gillar glass i den här familjen kan man konstatera. Pappans rosa outfit har etsat sig fast på min näthinna och jag får inte bort den... en man i rosa tighta plyschbrallor får liksom äggstockarna att skrumpna ihop i ren panik för att detta rosa bubbelgum inte ska kunna föröka sig. Han lär inte ha haft denna klädsel när de tre barnen tillverkades såvida inte barbamamman i familjen är blind eller var fullt upptagen med att äta glass ur ett Big pack under akten. Undrar hur han klär sig till jul?

Av någon anledning kom jag att tänka på min barndom och tonårstid. Jag var konstant kär och inte sällan i flera samtidigt. Ett minne jag har är dessvärre inte så schysst men jag ska berätta det ändå även om risken finns att det blir en repris från tidigare inlägg i bloggen.

Jag gick i sexan och han gick i fyran... det var verkligen mot mina principer att ha en yngre kille och att han sen inte var längre än en tallkotte gjorde inte saken bättre. Men killen var söt som socker och hade de finaste ögon en kille kan ha så jag var såld. Fick höra att han var kär i mig och jösses vad glad jag var samtidigt som ångesten gjorde entré över hur "liten" han var på alla sätt. Jag gjorde avsteg från mina principer och svarade ja på chansfrågan som kom via hans kompis till min kompis. Ja, så gick det ju till på den tiden. Idag finns det sidor på nätet som sköter det hela åt en. Hur som helst så var vi ihop i hemlighet då jag skulle dö skämsdöden om någon fick veta att jag hade en yngre kille som dessutom var så kort. Men vi kunde ju inte vara ihop om vi inte träffades så vi bestämde en plats i skogen där vi skulle ses en dag efter skolan. Jag var verkligen kär i denna lilla minimoj och såg fram emot träffen. Jag stod där i skogen och väntade då det hela tog en ny vändning. Han kom gående och på ryggen hade han en..........fiollåda! Skjut mig! Här tillkom en princip på min lista över omöjliga relationer. INTE en fiolspelande yngre minimoj. Det var för mycket! Jag smög iväg innan han såg mig och sedan undvek jag honom i typ tre år. Elakt som fan men jag hade ju för bövelen mitt rykte att tänka på. Han frågade min kompis via sin kompis varför jag aldrig dök upp men i ärlighetens namn vet jag inte vad jag ljög ihop. Jag var i alla fall inte så modig att jag sa som det var, det vet jag!

Åren gick och så plötsligt en dag för ca 15 år sedan så hamnar jag i ett akutrum på sjukhuset där en närstående kämpar för sitt liv. Jag sitter paralyserad och ser på medan sjukvårdspersonalen gör allt för att rädda liv och lyckas med det. När faran är över kommer läkaren fram till mig där jag sitter och talar om att allt gått bra och då ser jag det.... läkaren sitter på huk då han är skapligt lång och min blick fastnar på hans id-kort där det står överläkare XX. Shit pomfritt. Det är fiolspelaren och var han söt som liten är han snygg som en grekisk gud som vuxen, Han är lång som en måndag och min första tanke är VEM FAN HAR SAGT ATT ÅLDER HAR BETYDELSE? I alla romantiska filmer kan man höra stråkar spela så vad gör det om Mr Perfect är den som spelar på fiolen? Jag fick panik att han skulle känna igen mig. Jag fick en blixtsnabb impuls att ringa min kompis så hon kunde ringa hans kompis och säga att jag ångrade mig att jag inte dök upp där i skogen. Nej, såklart gjorde jag ingenting då jag snabbt förstod att han inte kände igen mig. Det har gått bra för honom i livet och det är jag glad över. Min lilla tallkotte har växt till sig kan man säga.

Jag har några fler principer som medfört att jag avslutat relationer snabbt och här kommer några; raggsockor, otvättat hår och apelsinkladdigt ansikte.

Jag är ju sist med allt nytt och har nyligen skaffat mig spotify vilket ni andra säkert haft i flera år. Hur som helst så har jag precis nyss även kommit på att jag kan lyssna på musik via spotify på min mobil när jag är ute på promenad med något så revolutionerande som LURAR i öronen. Ni hör ju! Bockstensmannen framstår som en stureplanssnobb i jämförelse med mig, Jag skulle egentligen ha sprungit ikväll men eftersom Thomas Bodström inte hade tid att agera hare så gick jag i snabb takt istället. Oj, vad snabbt jag gick! Varvade mig själv två gånger. I lurarna sjöng Ola Salo och The Ark och de fick hjälp av mig med sången. Jag glömmer alltid bort att inte sjunga högt när jag har lurar. Kommer på det när man ser de mötande le lite överseende eller de som står med benen i kors och kvider av skratt.... eller öronvärk. Såna gånger skäms jag så till den milda grad att jag skulle kunna kasta mig på marken och fejka ett ep-anfall. Jag kan inte sjunga och även om man kan det så finns det ju gränser för var och när man sjunger högt.

Imorgon är det fredag och jag har klarat av första arbetsveckan. Det känns mycket bra att vara inne i vardagen igen och jag har dessutom fantastiska kollegor som gör dagarna lite roligare. Eftersom jag har gått en långpromenad och varit duktig och eftersom det är fredag imorgon så har jag nu smällt i mig två mumsmums. Det är så sabla gott att jag får rysningar längs ryggraden. Älskar mina mumsisar och morrar om någon kommer nära.

Just så förbannad blir jag när mina inlägg bara försvinner. Det beror troligen på neurosedynfingrarna som plötsligt sprätter iväg okontrollerat och trycker på typ delete eller så är det datorn som helt enkelt tröttnat på mina inlägg om rövhål och slem....

Idag när jag kom hem var uteplatsen invaderad av sniglar som hade slemparty. En satt i solstolen och rökte långa ritz, flera drack tequila, dock utan salt, och några delade på en låda praliner medan de gav fuckyoufingret åt måsarna som irriterad insåg att deras toalett var upptagen. Ja, måsarna tror att vår uteplats enda syfte är ett ställe där de kan "lätta aktern". Vi bor mitt i stan men vår lilla gård innehåller fler djurarter än Noaks ark. Tro mig, så illa är det! Till och med länets rådjur har lärt sig portkoden och tro mig igen, de äter till och med upp mina plastblommor. Här skulle Runar trivas! Rådjur inom en armlängds avstånd och en kock i köket. Apropå kocken så bjöd han ut mig på mat ikväll. Snälla fina maken! Innan vi åt satte han dessutom upp vår nya fina takkrona värdig ett slottstak. Som den prinsessa jag i grund och botten är så sitter jag nu här med tiara och långklänning och tindrar ikapp med kristallerna där uppe i taket.

Snart sovdags men innan dess ska jag nog överraska slemmisarna där ute som just nu spelar "Lilla snigel akta dig" på hög volym. Efter min attack kommer jag sjunga "Vi gå över saltstänka snigelberg fallera".

Medan ni andra rensar svamp eller blåbär så rensar jag tårkanalerna framför tv:n. Oj vad det bölas här hemma och jag förbannar min dåliga karaktär att jag inte kan låta bli att kolla på dessa sorgliga program. Just nu är det Sofias änglar som får mig att torka ut fullständigt. Jag hulkar och snorar som en influensasjuk åt den stackars pojkens öde. Jag är en mästare på att bli berörd av diverse tv-program, allt från dokumentärer till tecknat. För inte så länge sen kollade jag på Shrek och höll på att gråta ihjäl mig när träskmonstret och åsnan blev osams. Dumma dem!

Det som däremot inte berör mig ett dugg är de massmord jag med glädje ägnar mig åt på uteplatsen. Där nackas det hej vilt och jag drar mig inte för att salta ihjäl slemisarna som om de vore färskpotatisar! Jävla sniglar! Jag hatar dem så till den milda grad och anser inte att de har existensberättigande. De äcklar sig i klunga och de äter upp varandra. Utöver det så är det fan i mig blinda för rätt som det är så kan man ha en vidrig liten slemgurka krälande på foten. Då får jag panik och amputerar nästan min egen fot så äckligt är det.

Jag har börjat jobba efter semestern och igår morse när jag klev ut genom porten var den där....den gula kulan på himlen. Där uppe från en klarblå himmel satt solen och hånade mig när jag gick med tunga steg till saltgruvan. Hur är det möjligt att den sabla äggulan behagar komma när min semester är slut! Det skulle vara straffbart men vem ska man åtala? SMHI? Jag unnar mig några dagars bitterhet och när det ändå suger så kollar jag in ytterligare ett avsnitt av Sofias änglar. Ögonen rinner likt en röv som matats med lavemang men här ska knarkas sorgliga program innan kvällens jakt på de bruna slemisarna tar fart.