Morgon i djurparken

Det är lördag och klockan är 06.00 när jag slår upp mina blå och är lika pigg som den vårkåta måsen på gården. Jag har aldrig kunnat sova särskilt länge men nu är det riktigt illa. Vår gård är full av diverse vårglada djur och alla har de olika läten som de delar med sig av. Helt osynkade och totalt respektlösa mot oss människor som vill sova. Koltrasten får gärna joddla där ute i busken men måsarna bara okynnesskriker. Vi har förutom alla olika fåglar även möss och diverse insekter boende här ute. Igår kom det en fluga mitt framför näsan på mig och jag höll på att få hjärtinfarkt. Jag har inte flugfobi men var totalt oberedd på att det finns flugor så mitt autonoma system regerade före mig kan man säga.

Idag åker vi på romantisk resa till annan stad. Vi har olika definition av romantik maken och jag. Jag ser fram emot shopping, mat/dryck, härliga sängkläder och frukosten. Han yrar något om en mc-affär! Hur som helst så behöver vi miljöombyte och roligast blir nog att lyssna på dialekten hos urinvånarna. Skönast blir att komma bort från djurparken ett tag även om måsjävlar tycks invardera jordens alla hörn!


Dags att ansa

Våren tycks vara här och med ljuset kommer insikterna om vad man behöver ta itu med. Kroppsbehåring är en sådan sak. Jag vill inte få er att tro att det bara fått växa vilt hela vintern men inte har det trimmats lika ihärdigt som på sommaren. Nu är det i alla fall hög tid att börja klippa, putsa, raka och kanske bränna på sina håll.

Jag skulle raka benen igår och hittade min övergivna och något rostiga rakhyvel lite undangömd i duschen. Ah, på med raklödder och sen var det ju bara att sätta igång. Det höll på att sluta med en liten inneliggande vistelse på infektionskliniken om jag inte hade fått stopp på blodflödet och tagit död på övervintrade bakterier. Inte vet jag om det handlade om att rakhyveln sett sina sista glansdagar eller om det var handhavandefel. Hur som helst så är håret borta och forslat till Kolmårdens djurpark där pandorna kommer få äta sig mätta på hårstrån slående lika bambupinnar.

Jag ska inte gå in på detaljer men sablar vilken ansträngning det är att ansa ogräs på våren. En del finns kvar sedan förra året och en del har växt på inom loppet av några timmar. När man precis är klar så är det liksom dags igen.

Under hela året får man dock ha råkoll på sitt skägg. Jag har tre spridda och en i klunga under hakan och det är alltid i bilen jag upptäcker dessa eländiga strån. De lyser svart som ett åskmoln på himlen och har man då en pincett till hands tror ni? Nej då, man försöker få tag i strået med naglarna men det är för kort. Då tar man till bilens cigaretttändare men inte heller det fungerar. En rund brännskada på hakan med ett svart hårstrå i mitten blir resultatet. Man får helt enkelt vänta tills man kommer hem men då har man glömt bort det till nästa bilresa!

Män har det lättare. De kan vara lurviga både här och där utan att andra reagerar men har de ett icke välansat skägg så får vi kvinnor nästan spykänslor. Jag hatar mustascher som viker in sig i munnen eller bär spår av senaste lunchen. Det är så äckligt att man borde få spöa upp innehavaren. Att män sedan har lurviga skinkor eller buskiga ben är inget som stör mig så mycket.... eller vad vet jag efter 27 år med samma man. Skulle jag tvingas ut på singelmarknaden så skulle första dealen vi gör handla om kroppsbehåring och var den är tillåten eller inte tillåten.

Så, det var dagens oviktiga inlägg så nu är det slut på lunchen och dags att återgå till jobb men först ska jag rotrycka en nyupptäckt bambupinne på hakan!

Mitt liv med hund

Vi gör mycket spontant min man och jag. Vi skulle bara titta på en ny bil och vips så köpte vi den, Vi pratade om att lägga nytt golv i vardagsrummet och samma dag låg det förpackningar med nytt golv och acklimatiserade sig i vardagsrummet. Vi pratade om att skaffa hund och skulle bara åka och titta på valpar men väl där slutade det med att vi swishade handpenning på det lilla pyret.

VI har nu haft vår lilla ulltuss i snart nio månader och efter valpkurs och massor av läsning om uppfostring av valpar inser vi att vi är i särklass sämst på att vara hundägare. Hon skulle inte få tigga vid köksbordet, inte ligga i sängen, inte bestämma när och vad vi ska leka och hon skulle gå fint i koppel.

Hur blev det då? Hon klättrar bokstavligt på mig varje gång vi äter och det slutar alltid med att hon får i sig mer mat än jag för att sen slicka tallriken. Hon har lärt sig hoppa upp i vår säng och inte har jag hjärta att ta ner henne på golvet igen, alla vill väl sova med ett gosedjur! Vi springer runt rumsbordet och jagar diverse leksaker så till den milda grad att jag är rädd att dra på mig en stroke av yrseln. Att gå i koppel har jag blivit riktigt bra på men egentligen är det väl inte jag som ska följa min hund utan tvärtom?

Vi älskar denna lilla lurviga varelse och jag vet att det sägs att hundar mår bra av regler men vår hund tycks må fantastiskt bra utan regler. Det är mest vi som får dåligt samvete och lovar varandra (med korsade fingrar) att bättra oss. Vovven hör våra löften men om man tittar noga så ser man på henne att hon tycker att det är rent skitsnack. Vi har Mellansveriges mest ouppfostrade hund genom tiderna men kanske en av de gosigaste och lyckligaste. Köpte ett hjorthorn för en mindre förmögenhet som skulle räcka länge och vara luktfritt. Jo tack, det luktar otvättad röv när hon gnager på det men eftersom hon älskar sitt horn så står vi ut.... spyfärdiga och tårögda av stanken!

Jag är mest glad att vårt infall inte handlade om en häst eller ett får! Det hade blivit sabla trångt i sängen. Vår lilla voffsing får helt enkelt fortsätta att vara prinsessa i vårt residens och jag förstår att alla hundtränare står i kö för att ta sig an oss och vår ulltuss, De ser väl att det finns en chans till ett låååångt uppdrag med pengar att tjäna om de bara lyckas få oss att inse att vi har behov av hjälp. Kanske nästa infall....


Fredag i soffan

Jag fick googla stavningen av ordet karaktär. Det är något jag är i total avsaknad av. Ikväll har jag sugit i mig godis som en industridammsugare. Vi gick för att handla grönsaker och inte ens jag kan lura i er att lakritsbåtar och choklad hör till grönsaker. Jag älskar lakritsbåtar så till den milda grad att jag skulle offra en njure mot en årsförbrukning.

Den som säger att frukt är godis borde ha kastats tillbaka i rondskålen vid förlossningen! Frukt är något man tvingar i sig på samma sätt som penicillin vid sjukdom. Det känns lite bättre men är FAN inte gott.

Mellan chokladraparna så hann jag se lite på Lets dance. Tänk om vi vanligt dödliga fick vara med. Då skulle jag anmäla min man. Han dansar lika bra som en struts flyger! Det skulle bli underhållning på hög nivå och jag skulle såklart ha svinhöga mobilräkningar för att försöka hålla honom kvar till finalen. Han är bra på så mycket men dans hör inte till någon av hans talanger.

Nu är det dags att borsta de chokladbruna tänderna och sova. Drömmer kanske att jag seglar mot horisonten i världens största lakritsbåt! God natt

RSS 2.0