drakenorebro

Jag är brutal och helt utan hämningar. Den jäveln skulle inte tro att han skulle komma undan trots sin fina röda dräkt och charmiga leende. Nix, han kom i min väg och då är det kört. Jag slet av honom kläderna och bet huvudet av honom, hårt och brutalt! Han var så ljuvligt god och av bara farten slafsade jag i mig hela gubben! Chokladtomtar har inte en chans om de kommer i min närhet. Nu ska jag bara gömma bevisen och gå in i total förnekelse! Tomten? Nej, honom har jag inte sett! Tror han dragit med Rudolf.

ÅTERTRÄFF MED OBS-KLASSEN 9 E Igår hade jag ett magic moment. Vi hade återträff igen och det var lika roligt som det brukar vara.Tänk att vi inte åldrats varken på insidan eller utsidan! Vi har så många minnen vi delar och så mycket som vi minns olika eller inte minns alls. Det började lite artigt vuxet men ju senare det blev desto mer garvade vi och röde ihop saker och ting. Vem var ihop med vem? Gick Mats i vår klass? Fick alla prova H:s elektriska pennvässare? Vem var det som nästan dödade en undulat på lussevakan? Är A och M ett gift par och måste jag ta över efter A? Var det vi som var OBS-klassen och varför fick vissa en femma i teknik? Även om det är decennier sedan vi fanns i varandras vardag så har de alla en plats i mitt hjärta och jag ser fram emot nästa återträff. Den ska tydligen äga rum på landet och med ett tält inblandat? Om jag ska överleva det så är det dags att börja öva så från och med nu tillbringar jag nätterna i en sovsäck med inspelat myggsurr i lurarna. Jag hoppas att de som inte kunde vara med igår kommer och hur ska de kunna motstå när de hör om gårdagen? Min man trodde jag skulle vara hemma runt 22-tiden men icke! Jag var en riktigt partyprinsessa som höll ut till efter midnatt. Men vi bröt upp när jag såg en tomte på flakmoppe och inte längre hade koll på vem Robban är. Avslutningsvis vill jag ändå informera om att tomten på flakmoppe faktiskt fanns! Det intygade trollet jag mötte på hemvägen som var ute och samlade kottar för att göra adventsfint i sin stubbe. Han visste inte heller vem Robban är, så de så! Kram på er alla, vi ses snart igen!

Det finns de som tycker jag är konstig som älskar att städa och det är säkert lite annorlunda men definitivt en passion jag har. Mirakeltrasor, fönsterputs och så den fantastiska såpan. Det luktar så gott och påminner lite om mandelkubbar. Det kan vara det sistnämnda som gör att jag älskar såpa eftersom mandelkubbar är bland det godaste jag vet. När jag går loss här hemma så börjar det alltid med att jag ställer till så in i helvete. Jag flyttar runt saker, kastar allt skräp på golvet och gör om hemmet till en krigszon. För en utomstående kan det se ut som jag fått en psykos men sanningen är att jag har full koll. När man sen dammsuger och det rasslar i röret är lyckan total. I love it! Min man delar inte min passion och han gör sitt bästa för att slippa undan. Egentligen gör han sig bäst i skymundan när jag städar för vi har lite olika syn på vad det exempelvis betyder att damma. När sen allt är klart så kan jag sitta där med mitt kaffe och njuta av såpadoften och insikten att städningen gav motion. Om man kollar Viktväktarnas aktivitetsapp så ger städning mer points än en timmes promenad. Kanske ska starta städfirma? Då går jag dels 'vältra mig" i såpa samtidigt som jag går ner i vikt. Jag ska då även ha avloppsrensning som service och den som vill kan även få öronen petade. Det tar jag inget extra för. Jag gör det helt enkelt för mitt höga nöjes skull. Min dator är ockuperad för tillfället så av den anledningen blir det inga långa inlägg. Det är så jobbigt att skriva på telefonen när jag ser lika bra som en mullvad. Nu ska jag snorta såpa och göra mig klar för ännu en jobbdag i drömfabriken 👍😊

Jag har fått möta döden ett antal gånger på olika sätt. Jag har varit med om att avsluta ett liv då det inte fanns mer att göra och den sorgen finns fortfarande kvar men har ändrat form så det inte gör lika ont längre . Jag använder ofta min humor för att hantera sorgen och en del uppfattar mig säkert som morbid och rå när jag skojar och skämtar om döden. Jag vet dock att de jag har på andra sidan har samma humor 🤪 Det som däremot inte går att skämta om och som jag aldrig kommer kunna skämta om är att jag varit så nära att tvingats begrava mitt barn. Där finns det ingen humor! Det är en erfarenhet jag definitivt kan leva utan men dessvärre är det fakta och varje dag lever jag med skräcken att det ska bli sant. Jag har vid några tillfällen varit i situationer där jag inte vet om mitt barn avslutat sitt liv och jag kan bara beskriva den smärtan som ett stort öppet infekterat skrubbsår som aldrig läker. Skulle skräcken bli verklighet är det säkert som att strö salt och citron i detta infekterade sår och finns det en gud slipper jag uppleva det! Jag har däremot tvingats lära mig att döden alltid lurar runt hörnet. Mitt vapen att inte slukas av skräcken är min humor. Jag kan alltså inte skoja och skämta om händelserna eller sorgen men jag kan skämta och skoja om allt annat och det hjälper mig att orka leva. Jag vet hur det är att bli övergiven av samhället och vilken kamp det är att kämpa för sina rättigheter. Jag vet också att jag är lyckligt lottad som har rätt kontakter och kunskap för att ändå orka kämpa för att få hjälp. När det varit som mörkast har jag förvandlats till en gladiator som bara gjort det jag måste för att rädda liv. Nu är det över ett år sedan det vände men varje dag lever jag med insikter jag önskar jag inte hade. Varje dag kravlar jag mig upp ur mörka stunder och är tacksam för att mitt barn finns kvar i livet. Varje dag försöker jag skoja och skratta. Mina erfarenheter suger fet åsnepung men trots det är jag lycklig över att jag fortfarande får ha mina nära och kära ännu en dag. Min familj är mitt allt och jag offrar hellre mitt eget liv för att de ska få leva. Vänner är viktiga men jag har blivit kräsen med vem jag har nära mig. Livet är ingen dans på rosor men kanske finns det ändå en mening med det som händer oss. Jag har bara inte förstått meningen med det än. Jag försöker sprida lite glädje varje dag dels för att jag älskar att få andra att skratta, dels för att jag med min humor gör döden lite mindre farlig.

Jag har haft hektiska dagar på mitt jobb men älskar samtidigt högt tempo och klurigheter. Jag är dock ganska slut när jag kommer hem. Tur man har en vovve som går ut med mig och en fåtölj jag kan halvsova i. Kanske är jag lite stressad eftersom jag skulle köpa pannkakor till lunch men kom tillbaka med fisk. Skulle ringa JO men ringde min mamma, stöd vid skrivaren och försökte skriva ut ett dokument tre gånger men för att det ska fungera måste man trycka på skriv ut på datorn. Ja, ni fattar att det är lite mycket just nu. Längtar till jul och fester vi både ska ha själva och gå på framöver. Sen har jag ju Ullared att se fram emot. Det bästa med det är att jag har syster, dotter och mamma med så då blir det livat och glatt i bussen. De kommer nog vilja att jag blandar små drinkar som färdknäpp. Jag har hört att de tycker jag är bra på det. Skriver på telefonen och det går sådär som halvblind...

Jag inser att ungdomstiden är över och den förmåga jag då hade att äta onyttigt utan att ett gram fastnade på min smärta kropp. Nu för tiden går jag upp ett kilo bara av att gå förbi godishyllan. Vem gick på den lätta? Klart jag inte bara går förbi! Nu har jag helt enkelt insett att jag måste ta kontroll över kaloriintaget och bege mig till Viktväktarna igen. Sagt och gjort så har jag gjort comeback i klubben, förnedrat mig på vågen och fixat en fantastisk sallad till morgondagens lunchlåda. Undrar om chokladsås fungerar som dressing? Jag fattar att vägen blir lång mot mitt nygamla smala jag. Jag är trött på att se ut som en tvåbenta sacosäck!

God morgon till er som tycker att morgonen ÄR god. Jag krälar mig upp ut mörkret och försöker just nu hitta ljuset i tillvaron. Jag är trött som en lejonjagad antilop och fattar inte hur jag ska överleva dagen. Kaffe i kroppen och tändstickor till ögonlocken blir min start på dagen. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb men ogillar känslan av frihetsberövande som alltid infinner sig under ett par veckor efter semestern. Finns det ngt parti som tycker att vi ska jobba när och om vi har lust? Gärna med bibehållen lön! En typ av flexkonto där vi kan ha plus-/minusdagar. Ska vi säga runt 150 st? Det skulle passa mig perfekt just idag för det gör sabla ont att ha tändstickor i ögonen!

Jag frånsäger mig allt ansvar för ovanstående inlägg. Det är bara ett symtom på trötthet som angränsar till medvetslöshet.

Jag har i hela mitt liv haft ett aktivt nattliv i form av diverse galna drömmar. Ofta har de handlat om otäcka saker och nästan alltid finns det falukorv med i drömmen. Den kan växa upp i gräsmattan, hänga i ett träd eller dyka upp på de mest konstiga ställen. Kanske beror falukorvens ständiga närvaro på att jag en gång i min ungdom såg Fäbodjäntan. En riktig snuskfilm men en film som jag tycker att alla någon gång måste se, porrig humor kan man säga. Nog om den och falukorvar. Inatt drömde jag om en kär kollega som var på bröllop i helgen. Hon skulle visa mig sin outfit och hon var så fin i sin prickiga klänning och sina nya skor. Men som vanligt fanns det med ett ätbart inslag även i denna dröm! På huvudet hade hon en egengjord mozarellahatt. Om den var gjord av benämnda ost vet jag inte men den såg ut som en gigantisk mozarella. Så jävla ful och jag var tvungen att säga det till henne. Hon uppskattade inte min ärlighet men som den sanna vän jag är kunde jag ju inte låta henne förstöra bröllopet med en hatt i ost. Puh, det var lyckligtvis bara en dröm.

Hon med osthatten är en fantastisk vän och kollega. Vi har samma typ av humor och hon får mig att garva varje dag. Hon kan dessutom imitera roliga typer på ett klockrent sätt. Det bästa med henne är att hon peppat mig till att ta tag i mina skrivardrömmar så att jag äntligen fått min välsvarvade rumpa ur vagnen och bokat in mig på en skrivarkurs. Ni som nu reagerade på min egotrippade beskrivning av min egen akter får tåla det, Det här är min blogg och får man inga komplimanger IRL skaffar men en blogg och skriver fina epitet om sig själv.

Jag har sedan jag var liten älskat att skriva och jag skriver gärna för hand. Älskar bokstäver och att sätta ihop dem till spännande ord och meningar. När jag var liten skrev jag sagor och min fantasi var det inga fel på även om sagorna inte nådde någon direkt Astrid Lindgrennivå. Om man kunde titta in i mitt huvud skulle det troligen se ut som jordens största myrstack. Jag är liksom alltid uppkopplad och har ofta hundratals tankar och idéer som slåss om en plats i mina synapser. För att kyla ner systemet behöver jag alltså få ur mig en del av detta och det är därför jag har bestämt mig för att det ska bli i bokform. Prata kan jag redan, vilket min omgivning vet, men frågan är om jag kan skriva en bok. Jag tror ju att jag kan allt så varför skulle jag inte våga mig på författarskapet? Det bästa är ju att jag inte kommer förlora ekonomiskt på det eftersom hon med osthatten lovat att köpa alla exemplar om det inte blir rusning efter mitt mästerverk. Det enda krav hon har är att boken innehåller ett lik och de är ju inte så svårt..... jag kan ju alltid omnämna den likluktande falukorven!

Jag har mycket svårt för ovårdade fötter och det infinner sig en äckelkänsla varje gång någon apskalle envisas med att exponera sina skabbiga klövar. Nu pratar jag om fötter med naglar långa som Ölandsbron och förhårdnader likt glaciärisen. Sådana fötter gör sig bäst i mörker och instängda i vadarstövlar!

En dag när jag stod i en kö och fördrev tiden med att studera mina medmänniskor fick jag syn på just sådana vidriga fötter. De satt på en dam som såg bra ut för övrigt men de yttersta kroppdelarna ade hon tydligen glömt att ansvara för. Naglarna var tjocka och krokiga och inte blev de bättre av det illrosa nagellacket.. Hälarna såg ut som en vällagrad parmesan och då satte min kräkreflex in rejält kan jag säga. Jag är tålig och står ut med mycket men de där fötterna passerade även min gräns. Jag klarade mig från att spy men hade lust att fakturera innehavaren för mitt lidande.

Mitt problem är att jag INTE kan låta bli att stirra på folks fötter. Jag dras till denna region likt en fluga till koskit. Stirrar, äcklas och blir lite småförbannad om fötterna är ovårdade. Jag måste öva på att låta bli att titta! Ni som nu oroar er för ett möte med mig kan genast sluta med det såvida ni inte har fötter som skulle passa på Bockstensmannen. Jag har inga problem med vanliga svenssonfötter utan menar de som är otvättade, ofilade och oklippta.Så ni som nu passar in på ovanstående beskrivning ilar omgående iväg och tar ett fotbad, Seså iväg med dig. Ni andra kan njuta av en skön söndag.