drakenorebro

Idag har jag varit på innebandy där sonen står i mål och även om jag är jävig så måste jag säga att det var min son som avgjorde att de inte förlorade med typ 19-2!De mötte döva och det var en pärs i sig kan jag berätta. Jag stod uppe på läktaren tillsammans med ca 10 döva supportrar och dunkade i räcket och ylade som ett gäng hyenor! De var inte tysta en sekund och när tredje perioden inleddes var jag tvungen att fatta ett beslut för att överleva mentalt: be dem hålla käften eller kasta mig nerför läktaren! Jag behövde inte agera för det visade sig att även de med lättare hörselskador tröttnat och sa till gaphalsarna som då sänkte volymen från 100 db till typ 80. Men så tog matchen slut och hyenorna fick ny fart och jublade sönder mitt högeröra! Vi letade förgäves efter min trumhinna men hittade den inte.... Annars har jag haft en bra dag med mitt favoritnöje: shopping! Jag köpte en klocka i silver med fjädrande armband... tanken är att jag ska bli billigare i drift för min kära make så kanske jag kan få smycken lite oftare! Troligen inte, men hoppet är det sista som överger oss människor. Jag hade klockan på mig under innebandyn och när det ofattbara inträffade och "vårt" lag gjorde mål var jag ju tvungen att applådera. Då fastnade jag på något märkligt sätt i klockan så fjädern flög iväg och träffade kinden på han som stod bredvid mig och gav honom ett litet blåmärke på kinden. Under en kort sekund funderade jag på att fejka ett ep-anfall men bestämde mig istället för att låtsas som ingenting. Klockhelvetet ligger nu på Svartåns botten och kanske kan den glädja arkeologerna om 1000 år men på min arm kommer den aldrig att sitta igen. Fy fan för silver! Jag återgår till guldet och det får maken gilla vare sig han vill eller inte! Nu ska jag få mat! Tack och adjö