kär och galen
Av någon anledning kom jag att tänka på min barndom och tonårstid. Jag var konstant kär och inte sällan i flera samtidigt. Ett minne jag har är dessvärre inte så schysst men jag ska berätta det ändå även om risken finns att det blir en repris från tidigare inlägg i bloggen.
Jag gick i sexan och han gick i fyran... det var verkligen mot mina principer att ha en yngre kille och att han sen inte var längre än en tallkotte gjorde inte saken bättre. Men killen var söt som socker och hade de finaste ögon en kille kan ha så jag var såld. Fick höra att han var kär i mig och jösses vad glad jag var samtidigt som ångesten gjorde entré över hur "liten" han var på alla sätt. Jag gjorde avsteg från mina principer och svarade ja på chansfrågan som kom via hans kompis till min kompis. Ja, så gick det ju till på den tiden. Idag finns det sidor på nätet som sköter det hela åt en. Hur som helst så var vi ihop i hemlighet då jag skulle dö skämsdöden om någon fick veta att jag hade en yngre kille som dessutom var så kort. Men vi kunde ju inte vara ihop om vi inte träffades så vi bestämde en plats i skogen där vi skulle ses en dag efter skolan. Jag var verkligen kär i denna lilla minimoj och såg fram emot träffen. Jag stod där i skogen och väntade då det hela tog en ny vändning. Han kom gående och på ryggen hade han en..........fiollåda! Skjut mig! Här tillkom en princip på min lista över omöjliga relationer. INTE en fiolspelande yngre minimoj. Det var för mycket! Jag smög iväg innan han såg mig och sedan undvek jag honom i typ tre år. Elakt som fan men jag hade ju för bövelen mitt rykte att tänka på. Han frågade min kompis via sin kompis varför jag aldrig dök upp men i ärlighetens namn vet jag inte vad jag ljög ihop. Jag var i alla fall inte så modig att jag sa som det var, det vet jag!
Åren gick och så plötsligt en dag för ca 15 år sedan så hamnar jag i ett akutrum på sjukhuset där en närstående kämpar för sitt liv. Jag sitter paralyserad och ser på medan sjukvårdspersonalen gör allt för att rädda liv och lyckas med det. När faran är över kommer läkaren fram till mig där jag sitter och talar om att allt gått bra och då ser jag det.... läkaren sitter på huk då han är skapligt lång och min blick fastnar på hans id-kort där det står överläkare XX. Shit pomfritt. Det är fiolspelaren och var han söt som liten är han snygg som en grekisk gud som vuxen, Han är lång som en måndag och min första tanke är VEM FAN HAR SAGT ATT ÅLDER HAR BETYDELSE? I alla romantiska filmer kan man höra stråkar spela så vad gör det om Mr Perfect är den som spelar på fiolen? Jag fick panik att han skulle känna igen mig. Jag fick en blixtsnabb impuls att ringa min kompis så hon kunde ringa hans kompis och säga att jag ångrade mig att jag inte dök upp där i skogen. Nej, såklart gjorde jag ingenting då jag snabbt förstod att han inte kände igen mig. Det har gått bra för honom i livet och det är jag glad över. Min lilla tallkotte har växt till sig kan man säga.
Jag har några fler principer som medfört att jag avslutat relationer snabbt och här kommer några; raggsockor, otvättat hår och apelsinkladdigt ansikte.
Jag gick i sexan och han gick i fyran... det var verkligen mot mina principer att ha en yngre kille och att han sen inte var längre än en tallkotte gjorde inte saken bättre. Men killen var söt som socker och hade de finaste ögon en kille kan ha så jag var såld. Fick höra att han var kär i mig och jösses vad glad jag var samtidigt som ångesten gjorde entré över hur "liten" han var på alla sätt. Jag gjorde avsteg från mina principer och svarade ja på chansfrågan som kom via hans kompis till min kompis. Ja, så gick det ju till på den tiden. Idag finns det sidor på nätet som sköter det hela åt en. Hur som helst så var vi ihop i hemlighet då jag skulle dö skämsdöden om någon fick veta att jag hade en yngre kille som dessutom var så kort. Men vi kunde ju inte vara ihop om vi inte träffades så vi bestämde en plats i skogen där vi skulle ses en dag efter skolan. Jag var verkligen kär i denna lilla minimoj och såg fram emot träffen. Jag stod där i skogen och väntade då det hela tog en ny vändning. Han kom gående och på ryggen hade han en..........fiollåda! Skjut mig! Här tillkom en princip på min lista över omöjliga relationer. INTE en fiolspelande yngre minimoj. Det var för mycket! Jag smög iväg innan han såg mig och sedan undvek jag honom i typ tre år. Elakt som fan men jag hade ju för bövelen mitt rykte att tänka på. Han frågade min kompis via sin kompis varför jag aldrig dök upp men i ärlighetens namn vet jag inte vad jag ljög ihop. Jag var i alla fall inte så modig att jag sa som det var, det vet jag!
Åren gick och så plötsligt en dag för ca 15 år sedan så hamnar jag i ett akutrum på sjukhuset där en närstående kämpar för sitt liv. Jag sitter paralyserad och ser på medan sjukvårdspersonalen gör allt för att rädda liv och lyckas med det. När faran är över kommer läkaren fram till mig där jag sitter och talar om att allt gått bra och då ser jag det.... läkaren sitter på huk då han är skapligt lång och min blick fastnar på hans id-kort där det står överläkare XX. Shit pomfritt. Det är fiolspelaren och var han söt som liten är han snygg som en grekisk gud som vuxen, Han är lång som en måndag och min första tanke är VEM FAN HAR SAGT ATT ÅLDER HAR BETYDELSE? I alla romantiska filmer kan man höra stråkar spela så vad gör det om Mr Perfect är den som spelar på fiolen? Jag fick panik att han skulle känna igen mig. Jag fick en blixtsnabb impuls att ringa min kompis så hon kunde ringa hans kompis och säga att jag ångrade mig att jag inte dök upp där i skogen. Nej, såklart gjorde jag ingenting då jag snabbt förstod att han inte kände igen mig. Det har gått bra för honom i livet och det är jag glad över. Min lilla tallkotte har växt till sig kan man säga.
Jag har några fler principer som medfört att jag avslutat relationer snabbt och här kommer några; raggsockor, otvättat hår och apelsinkladdigt ansikte.
Kommentarer
Trackback
