drakenorebro

Jag börjar tro att jag är drabbad av andars vrede eller något annat ockult fenomen. Jag lever ett ganska mellanmjölkstråkigt liv här hemma i min fåtölj och är för det mesta nöjd med det, Inga stora dramatiska intressen såsom fallskärmshopp eller slicka på giftiga växter plockade på safari i tropikerna. Näää, veckans största äventyr är nog att fynda en fin blus på HM eller fika och unna sig en fjärdedels kanelbulle. Men så är det då det där med att jag alltid råkar vara där det händer. Jag har funderat över det den sista tiden då sommaren varit fylld av flera sådana händelser. Senast som vittne till ett rån och dagen efter fick jag agera sköterska och ta hand om en liten pojke som skurit sig.

Min slutsats är att det INTE beror på mig. Det beror på alla strutsar i min omgivning som väljer att köra ner huvudet i sanden och inte se vad som sker runt oss. Därmed blir det jag som får rycka in och hjälpa medmänniskor i nöd. Jag har en kollega som generöst nog analyserade detta på ett sätt som jag tar till mig. Han sa att mitt dåliga lokalsinne troligen kan förklaras med att jag istället för att fokusera på plats och döda ting fokuserar och iakttar människor och händelser. Jag är dessutom farligt orädd och ger mig in i saker som andra med högre utvecklad överlevnadsinstinkt undviker. Kanske är det på grund av alla händelser jag uppskattar min fåtölj och tv så mycket. Där låter jag ju andra ta hand om äventyren.

Snart har jag varit ensam i en vecka och jösses vad tyst och tomt det är eftersom jag liksom levt med någon hela livet. Inser att jag är ganska bra på att vara ensam bortsett från det här med maten. Jag orkar inte vara hungrig när det inte finns någon som lagar mat åt mig. Äter hellre ingenting än lägger energi på att ens försöka läsa och förstå en kokbok. Dessa böcker är djävulens påfund! Men i längden blir jag nog sjukligt mager såvida jag inte via kommunen skulle kunna få mattjänst. Jag är inte så petig med mat och jag kan utan problem käka korvstroganoff sju dagar i veckan om någon av mina läsare har lust att göra en insats och komma förbi med matlådor :)

Imorgon är det slut på singellivet och ordningen återställs. Jag har dock använt dessa dagar till att fatta ett och annat beslut. Istället för att vara svartsjuk och arg på Ducatin där nere i garaget ska jag förverkliga en dröm och göra något jag länge velat. Det är en talang jag tror mig ha men innan jag vet om jag har talangen så är jag lite hemlighetsfull. Ni kommer att få veta så småningom men det dröjer ett tag.

Vi ses kära djungeldjur