oviktigt vetande
En nackdel med att gå ner så mkt i vikt som jag gjort är att det kan göra ont i röven. Knotigt att sitta liksom och jag överväger på riktigt att skaffa mig en sittring. Stå är INTE ett alternativ då jag är lat, inte heller att gå upp i vikt! Så det så. Tips på hjälpmedel tages tacksamt emot 
min mamma
Idag fyller min mamma år. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv! Den positionen brukar ju mammor kunna ha så det i sig är väl inte så unikt. Vad som är unikt med min mamma är att hon aldrig ljugit och aldrig yppat en svordom. Av henne hade jag ingen hjälp med vita lögner när jag växte upp. Jag hade en efterhängsen "kompis" som dök upp i tid och otid och ibland orkade jag bara inte prata och bad mamma säga att jag inte var hemma.... Jo tjena, från gömstället kunde jag höra morsan glatt säga att jag var hemma och därefter ropa mitt namn. Jag kan ta fler exempel men de är inte till min fördel så jag avstår.
Jag är dessutom en kopia av min mamma, både i utseende och i rörelser. Jag är så lik min mamma att jag tar fel på henne och mig själv om vi står framför en spegel. Dessutom har jag hennes rörelser. Det har inte alltid varit så roligt att höra det men idag är jag stolt över att likna en så godhjärtad människa. Att sen en ungjävel frågade om vi var syskon är dock inte lika charmerande. Mamma och jag åkte tåg till Oslo. Eller rättare sagt, vi åkte inte tåg för det var fel på tåghelvetet så vi satt fast 14 timmar i Värmlandsskogen. Som om inte det var illa nog hade denna lilla vanartade pojke den dåliga smaken att fråga om vi var syskon. Har du dödslängtan unge, utbrast jag medan mamma skrattade och gjorde ungen till arvinge på studs. Ni som inte känner mig anmäler väl denna blogg i detta nu för våldsamma inslag men jag skojar lite... dock är det sant att jag hade lust att spöa upp honom lite i alla fall.
Nog om min mamma. Jag ska avsluta detta virriga inlägg med att berätta att maken nyss fick göra en hjälteinsats och kasta ut en mördarsnigel som smugit sin in i vardagsrummet för att kolla på Idol. Den var lång och sög sig krampaktigt fast i parketten för att slippa bli utkastad. Hur är det möjligt att det finns sååå många kryp mitt i stan!?
Tack och adjö för ikväll
Jag är dessutom en kopia av min mamma, både i utseende och i rörelser. Jag är så lik min mamma att jag tar fel på henne och mig själv om vi står framför en spegel. Dessutom har jag hennes rörelser. Det har inte alltid varit så roligt att höra det men idag är jag stolt över att likna en så godhjärtad människa. Att sen en ungjävel frågade om vi var syskon är dock inte lika charmerande. Mamma och jag åkte tåg till Oslo. Eller rättare sagt, vi åkte inte tåg för det var fel på tåghelvetet så vi satt fast 14 timmar i Värmlandsskogen. Som om inte det var illa nog hade denna lilla vanartade pojke den dåliga smaken att fråga om vi var syskon. Har du dödslängtan unge, utbrast jag medan mamma skrattade och gjorde ungen till arvinge på studs. Ni som inte känner mig anmäler väl denna blogg i detta nu för våldsamma inslag men jag skojar lite... dock är det sant att jag hade lust att spöa upp honom lite i alla fall.
Nog om min mamma. Jag ska avsluta detta virriga inlägg med att berätta att maken nyss fick göra en hjälteinsats och kasta ut en mördarsnigel som smugit sin in i vardagsrummet för att kolla på Idol. Den var lång och sög sig krampaktigt fast i parketten för att slippa bli utkastad. Hur är det möjligt att det finns sååå många kryp mitt i stan!?
Tack och adjö för ikväll
amputera foten och kasta skon
Skulle kolla tvättid och klev på en slemmig mördarsnigel som hade den dåliga smaken att ligga och vila på gården där jag gick. Jävla slemhög! Höll på att spy av äckelkänslor och försöker nu amputera min egen fot. Skon får inte vistas i detta hem och känslan när jag klev på aset spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag lider!
Hänt Extra
Jag börjar tro att jag är drabbad av andars vrede eller något annat ockult fenomen. Jag lever ett ganska mellanmjölkstråkigt liv här hemma i min fåtölj och är för det mesta nöjd med det, Inga stora dramatiska intressen såsom fallskärmshopp eller slicka på giftiga växter plockade på safari i tropikerna. Näää, veckans största äventyr är nog att fynda en fin blus på HM eller fika och unna sig en fjärdedels kanelbulle. Men så är det då det där med att jag alltid råkar vara där det händer. Jag har funderat över det den sista tiden då sommaren varit fylld av flera sådana händelser. Senast som vittne till ett rån och dagen efter fick jag agera sköterska och ta hand om en liten pojke som skurit sig.
Min slutsats är att det INTE beror på mig. Det beror på alla strutsar i min omgivning som väljer att köra ner huvudet i sanden och inte se vad som sker runt oss. Därmed blir det jag som får rycka in och hjälpa medmänniskor i nöd. Jag har en kollega som generöst nog analyserade detta på ett sätt som jag tar till mig. Han sa att mitt dåliga lokalsinne troligen kan förklaras med att jag istället för att fokusera på plats och döda ting fokuserar och iakttar människor och händelser. Jag är dessutom farligt orädd och ger mig in i saker som andra med högre utvecklad överlevnadsinstinkt undviker. Kanske är det på grund av alla händelser jag uppskattar min fåtölj och tv så mycket. Där låter jag ju andra ta hand om äventyren.
Snart har jag varit ensam i en vecka och jösses vad tyst och tomt det är eftersom jag liksom levt med någon hela livet. Inser att jag är ganska bra på att vara ensam bortsett från det här med maten. Jag orkar inte vara hungrig när det inte finns någon som lagar mat åt mig. Äter hellre ingenting än lägger energi på att ens försöka läsa och förstå en kokbok. Dessa böcker är djävulens påfund! Men i längden blir jag nog sjukligt mager såvida jag inte via kommunen skulle kunna få mattjänst. Jag är inte så petig med mat och jag kan utan problem käka korvstroganoff sju dagar i veckan om någon av mina läsare har lust att göra en insats och komma förbi med matlådor :)
Imorgon är det slut på singellivet och ordningen återställs. Jag har dock använt dessa dagar till att fatta ett och annat beslut. Istället för att vara svartsjuk och arg på Ducatin där nere i garaget ska jag förverkliga en dröm och göra något jag länge velat. Det är en talang jag tror mig ha men innan jag vet om jag har talangen så är jag lite hemlighetsfull. Ni kommer att få veta så småningom men det dröjer ett tag.
Vi ses kära djungeldjur
Min slutsats är att det INTE beror på mig. Det beror på alla strutsar i min omgivning som väljer att köra ner huvudet i sanden och inte se vad som sker runt oss. Därmed blir det jag som får rycka in och hjälpa medmänniskor i nöd. Jag har en kollega som generöst nog analyserade detta på ett sätt som jag tar till mig. Han sa att mitt dåliga lokalsinne troligen kan förklaras med att jag istället för att fokusera på plats och döda ting fokuserar och iakttar människor och händelser. Jag är dessutom farligt orädd och ger mig in i saker som andra med högre utvecklad överlevnadsinstinkt undviker. Kanske är det på grund av alla händelser jag uppskattar min fåtölj och tv så mycket. Där låter jag ju andra ta hand om äventyren.
Snart har jag varit ensam i en vecka och jösses vad tyst och tomt det är eftersom jag liksom levt med någon hela livet. Inser att jag är ganska bra på att vara ensam bortsett från det här med maten. Jag orkar inte vara hungrig när det inte finns någon som lagar mat åt mig. Äter hellre ingenting än lägger energi på att ens försöka läsa och förstå en kokbok. Dessa böcker är djävulens påfund! Men i längden blir jag nog sjukligt mager såvida jag inte via kommunen skulle kunna få mattjänst. Jag är inte så petig med mat och jag kan utan problem käka korvstroganoff sju dagar i veckan om någon av mina läsare har lust att göra en insats och komma förbi med matlådor :)
Imorgon är det slut på singellivet och ordningen återställs. Jag har dock använt dessa dagar till att fatta ett och annat beslut. Istället för att vara svartsjuk och arg på Ducatin där nere i garaget ska jag förverkliga en dröm och göra något jag länge velat. Det är en talang jag tror mig ha men innan jag vet om jag har talangen så är jag lite hemlighetsfull. Ni kommer att få veta så småningom men det dröjer ett tag.
Vi ses kära djungeldjur
