drakenorebro

Ja ni... börjar det här bli en naturblogg eller? Igår var vi med om ett äventyr utöver det vanliga. Vi åkte mc med våra kära vänner och en del av resan gick ut på att åka ut på landet för att V skulle titta på en Virago. Ungefär 50 meter från huset stannar vår mc helt oplanerat och K och jag förstår ingenting. Den går helt enkelt inte igång igen och K går upp mot huset där våra vänner redan är. Jag står kvar vid motorcykeln och funderar på om jag ska knuffa eländet i diket eller kanske utöva någon sorts svart magi för att få igång den. Plötligt kommer det fram fem hästar och stirrar nyfiket på mig men jag blir inte så rädd eftersom de är bakom staket. Men då ser jag två rottweilerhundar som kommer från huset och ner mot mig. De är stora som elefanter och skäller argt. Jag får lätt panik och funderar på att välta motorcykeln över mig ner i diket alternativt hoppa in till hästarna och i den bästa av världar hoppa upp på en av hästarna och rida iväg mot solnedgången som den indianwannabe jag är. Inget av det hände för de två hundarna stannade vid tomtgränsen och gav sedan f-n i mig. Jag kände mig ensam och övergiven som ett av barnen på Frostmofjället så jag begav mig upp till huset där alla andra var. Kan tilläggas att jag en gång i tiden höll på att döda min systers häst med en morot. Jag tryckte in hela grönsaken i hans stora mun varpå han satte i halsen och syrran fick rycka in och göra typ en heimlich på hästkraken som därefter aldrig mer tittade åt en morot. K mekade med vår mc som ignorerade alla försök att starta och under tiden de höll på så ökade antalet knott från 2 miljoner till 102 miljoner per kvadratcentimeter. Jag hade knott i halsen, ögonen, i håret och precis överallt. Det var snudd på att jag blev psyksjuk och paniken var inte långt bort. Hur är det möjligt att det kan existera sådana små monster och i denna mängd. Vad har jag gjort för illa som plötsligt blir attackerad av allt i naturen? Häromdagen när jag ligger så skönt i soffan efter jobbet så kommer det in två måsungar i vardagsrummet genom balkongdörren och efter dem försöker deras arga föräldrar följa efter. Ni kan ju fatta hur mitt hem hade sett ut om jag inte lyckats mota ut dessa två dunbollar i tid.... jag är djurvän men den vänskapen ska vara ömsesidig för annars är det snart krig mot alla animals som jävlas med mig. Fortsättning lär följa. Vem vet, inatt kanske jag hamnar i upplopp med arga silverfiskar eller något annat kryp som ligger i bakhåll och inväntar läge att förgöra mig..... by the way så har jag semester så jag har tid att krigsplanera! =) Jag hade inte ett märke efter dessa knott men mannen i mitt liv hade bokstavligt talat KNOTTrig hud vid hemkomst.