demens kostar!
Jag behövde en svart kjol men hittade ingen. Hade ett svagt minne av att jag ska äga en men icke. Ut och inhandlade en kjol och till den ett linne. Inga konstigheter så långt.
Igår attackerade garderobsmonstret helt utan förvarning. Jag trodde för ett kort ögonblick att någon gömt sig i min garderob och liksom kastade ut kläderna över mig... det var helt enkelt tyngdlagen som gjorde sig påmind. Högst upp på högen landade en svart kjol. Dock inte den jag nyligen köpt men en mycket snarlik variant som måste tillhöra mig då maken inte använder kjol, vad jag vet.
När jag försökt trycka tillbaka klädhögen in i garderoben i typ 15 minuter insåg jag mig besegrad och gjorde ett försök att börja sortera trasorna. Hittade även ett likadant linne som jag nyss köpt, dock i annan färg. Nu får det vara nog! Jag måste städa mina klädskåp för annars blir jag ruinerad. Jag är mycket oroad över mitt minne som tydligen är ett minne blott. Jag är glad att jag hittar hem, känner igen mina barn etc. Dessvärre är det samma sak med stövlar. Det är om möjligt en ännu mer pinsam historia som jag kommer att ha glömt om tre minuter. Tack och lov.
Avslutar med något helt annat. Blev lite trött och la mig på soffan och som den självklaraste sak i världen somnade jag såklart. Fanns det en tävling i snabbt insomnande skulle jag tveklöst vinna. Vaknade med kramp i båda armarna då jag i ena handen höll hårt i fjärrkontrollen och i den andra handen kramade ett kolapapper som om det gällde livet. Dreglet rann nerför kinden och ögonen var lika svåra att öppna som makens plånbok. Fy fan vad jobbigt det är att vakna så. Har varit med om det någon morgon när väckarklockan ringt. Båda armarna sover så det är omöjligt att stänga av klockan som ilsket tjuter i hyllan. Det går inte att kontrollera sina rörelser och det har hänt att jag gett mig själv en "rak" höger. Aj! Det värsta var en gång för många år sedan när min egen högerarm hade somnat så till den milda grad att jag verkligen inte fattade att det var min egen arm som låg där bredvid mig. Maken gick upp och jag väste ur mig ett dödsskrik i panik tills jag insåg att det inte var han som tappat sin arm och att ingen gjort intrång i min säng. Armen var min och det blev jag smärtsamt påmind om när känseln sakta började återvända.
Tack för idag kära läsare
Igår attackerade garderobsmonstret helt utan förvarning. Jag trodde för ett kort ögonblick att någon gömt sig i min garderob och liksom kastade ut kläderna över mig... det var helt enkelt tyngdlagen som gjorde sig påmind. Högst upp på högen landade en svart kjol. Dock inte den jag nyligen köpt men en mycket snarlik variant som måste tillhöra mig då maken inte använder kjol, vad jag vet.
När jag försökt trycka tillbaka klädhögen in i garderoben i typ 15 minuter insåg jag mig besegrad och gjorde ett försök att börja sortera trasorna. Hittade även ett likadant linne som jag nyss köpt, dock i annan färg. Nu får det vara nog! Jag måste städa mina klädskåp för annars blir jag ruinerad. Jag är mycket oroad över mitt minne som tydligen är ett minne blott. Jag är glad att jag hittar hem, känner igen mina barn etc. Dessvärre är det samma sak med stövlar. Det är om möjligt en ännu mer pinsam historia som jag kommer att ha glömt om tre minuter. Tack och lov.
Avslutar med något helt annat. Blev lite trött och la mig på soffan och som den självklaraste sak i världen somnade jag såklart. Fanns det en tävling i snabbt insomnande skulle jag tveklöst vinna. Vaknade med kramp i båda armarna då jag i ena handen höll hårt i fjärrkontrollen och i den andra handen kramade ett kolapapper som om det gällde livet. Dreglet rann nerför kinden och ögonen var lika svåra att öppna som makens plånbok. Fy fan vad jobbigt det är att vakna så. Har varit med om det någon morgon när väckarklockan ringt. Båda armarna sover så det är omöjligt att stänga av klockan som ilsket tjuter i hyllan. Det går inte att kontrollera sina rörelser och det har hänt att jag gett mig själv en "rak" höger. Aj! Det värsta var en gång för många år sedan när min egen högerarm hade somnat så till den milda grad att jag verkligen inte fattade att det var min egen arm som låg där bredvid mig. Maken gick upp och jag väste ur mig ett dödsskrik i panik tills jag insåg att det inte var han som tappat sin arm och att ingen gjort intrång i min säng. Armen var min och det blev jag smärtsamt påmind om när känseln sakta började återvända.
Tack för idag kära läsare
Kommentarer
Trackback
