drakenorebro

När jag var 17 år var det 80-tal och en av de bästa tiderna i mitt liv (bortsett från man, barn, barnbarn etc) Det var fester för jämnan, jag var smal som en sticka och aldrig hungrig och jag hade min stil oavsett vad andra tyckte. Tjoho tänker jag idag, 30 år senare! Var jag möjligen mentalt instabil på den tiden? Jag ska dela med mig av några minnen så får ni i er fantasi försöka tänka hur det kunde se ut. Håll i er för nu kör vi stylingtips från Draken:

1. Stor fest på gång och jag ville synas. Satte på mig en svart kort kjol och svart sidenskjorta. Så långt inga konstigheter men nu ni! En röd och en svart sko (pumps) ett svart och ett rött örhänge samt ett rödsvart diadem i håret som var så tuperat att jag killade mångubben under foten. Alla tittade på mig men jag tänkte att de tyckte att jag var cool. Ingen insikt med andra ord.

2. Till skolan kunde jag gå i jeans som jag dekorerat med pärlor både här och där. Isydda spetstygskilar i sidorna på brallorna och nu till det värsta. En utochinvänd ljusblå collegetröja med påsydda spetsband till krage och muddar. Så jävla ful att jag kunde blivit åtalad för förargelseväckande beteende. Men jag hade skapat kreationen själv och var stolt som en nobelpristagare över min stil.

3. Snodde mormors blommiga städrock och kombinerade den med gamla mormorskängor. Satte mig på bussen och insåg att folk tittade på mig med samma blick som forskarna studerat bockstensmannen. Självförtroende försvann lika fort som lönen och jag försökte krypa ner i min egen väska. Det gick sådär kan jag säga men hem kom jag och städrocken gömdes väl.

Det var några fina klädminnen och fortfarande så här 30 år senare kan jag unna mig ett återfall och sätta på mig lite udda kläder.... bara för att jag kan och vill återuppleva känslan av att vara cool.