Dags att ansa
Våren tycks vara här och med ljuset kommer insikterna om vad man behöver ta itu med. Kroppsbehåring är en sådan sak. Jag vill inte få er att tro att det bara fått växa vilt hela vintern men inte har det trimmats lika ihärdigt som på sommaren. Nu är det i alla fall hög tid att börja klippa, putsa, raka och kanske bränna på sina håll.
Jag skulle raka benen igår och hittade min övergivna och något rostiga rakhyvel lite undangömd i duschen. Ah, på med raklödder och sen var det ju bara att sätta igång. Det höll på att sluta med en liten inneliggande vistelse på infektionskliniken om jag inte hade fått stopp på blodflödet och tagit död på övervintrade bakterier. Inte vet jag om det handlade om att rakhyveln sett sina sista glansdagar eller om det var handhavandefel. Hur som helst så är håret borta och forslat till Kolmårdens djurpark där pandorna kommer få äta sig mätta på hårstrån slående lika bambupinnar.
Jag ska inte gå in på detaljer men sablar vilken ansträngning det är att ansa ogräs på våren. En del finns kvar sedan förra året och en del har växt på inom loppet av några timmar. När man precis är klar så är det liksom dags igen.
Under hela året får man dock ha råkoll på sitt skägg. Jag har tre spridda och en i klunga under hakan och det är alltid i bilen jag upptäcker dessa eländiga strån. De lyser svart som ett åskmoln på himlen och har man då en pincett till hands tror ni? Nej då, man försöker få tag i strået med naglarna men det är för kort. Då tar man till bilens cigaretttändare men inte heller det fungerar. En rund brännskada på hakan med ett svart hårstrå i mitten blir resultatet. Man får helt enkelt vänta tills man kommer hem men då har man glömt bort det till nästa bilresa!
Män har det lättare. De kan vara lurviga både här och där utan att andra reagerar men har de ett icke välansat skägg så får vi kvinnor nästan spykänslor. Jag hatar mustascher som viker in sig i munnen eller bär spår av senaste lunchen. Det är så äckligt att man borde få spöa upp innehavaren. Att män sedan har lurviga skinkor eller buskiga ben är inget som stör mig så mycket.... eller vad vet jag efter 27 år med samma man. Skulle jag tvingas ut på singelmarknaden så skulle första dealen vi gör handla om kroppsbehåring och var den är tillåten eller inte tillåten.
Så, det var dagens oviktiga inlägg så nu är det slut på lunchen och dags att återgå till jobb men först ska jag rotrycka en nyupptäckt bambupinne på hakan!
Jag skulle raka benen igår och hittade min övergivna och något rostiga rakhyvel lite undangömd i duschen. Ah, på med raklödder och sen var det ju bara att sätta igång. Det höll på att sluta med en liten inneliggande vistelse på infektionskliniken om jag inte hade fått stopp på blodflödet och tagit död på övervintrade bakterier. Inte vet jag om det handlade om att rakhyveln sett sina sista glansdagar eller om det var handhavandefel. Hur som helst så är håret borta och forslat till Kolmårdens djurpark där pandorna kommer få äta sig mätta på hårstrån slående lika bambupinnar.
Jag ska inte gå in på detaljer men sablar vilken ansträngning det är att ansa ogräs på våren. En del finns kvar sedan förra året och en del har växt på inom loppet av några timmar. När man precis är klar så är det liksom dags igen.
Under hela året får man dock ha råkoll på sitt skägg. Jag har tre spridda och en i klunga under hakan och det är alltid i bilen jag upptäcker dessa eländiga strån. De lyser svart som ett åskmoln på himlen och har man då en pincett till hands tror ni? Nej då, man försöker få tag i strået med naglarna men det är för kort. Då tar man till bilens cigaretttändare men inte heller det fungerar. En rund brännskada på hakan med ett svart hårstrå i mitten blir resultatet. Man får helt enkelt vänta tills man kommer hem men då har man glömt bort det till nästa bilresa!
Män har det lättare. De kan vara lurviga både här och där utan att andra reagerar men har de ett icke välansat skägg så får vi kvinnor nästan spykänslor. Jag hatar mustascher som viker in sig i munnen eller bär spår av senaste lunchen. Det är så äckligt att man borde få spöa upp innehavaren. Att män sedan har lurviga skinkor eller buskiga ben är inget som stör mig så mycket.... eller vad vet jag efter 27 år med samma man. Skulle jag tvingas ut på singelmarknaden så skulle första dealen vi gör handla om kroppsbehåring och var den är tillåten eller inte tillåten.
Så, det var dagens oviktiga inlägg så nu är det slut på lunchen och dags att återgå till jobb men först ska jag rotrycka en nyupptäckt bambupinne på hakan!
Kommentarer
Trackback
